Praktiken och fabriken

Jag såg nyligen en dokumentär av Nils Petter Löfstedt, “Himlens Mörkrum” där han skildrar den numera bortgångna fotografen Jean Hermanssons sista tid och liv. Det är en intressant historia som vecklar ut sig. En historia som visar hur Jean fotograferat sig dokumentärt igenom hela livet, hur han tillsammans med författaren Folke Isaksson gjort ett par böcker, men egentligen inte visat så mycket av den stora bildskatt han sitter på. Bilder från gatorna i arbetarkvarter i Dublin på 60-talet. Bilder från många olika metallarbetares arbete på 70 och 80-talet. Förbi smutsen och de krökta ryggarna syns stolta industriarbetare i fikarummen, på britsar, i kön till stämpelklockan. Det är ett gripande, vackert och delvis mörkt dokument av den vardag och tungt slit som låg till grund för den Svenska Välfärd som byggdes upp under denna tid. Det finns dock en problematik; människorna på bilderna har inga namn.

När jag såg detta med min far berättade han om de män inom denna yrkeskategori som han träffade som ung, hur de ofta hade märkliga och underfundiga öknamn, hur de levde och hade sig, hur de var krumma och skeva av år av slit. Jag börjar sväva iväg i tanken. En av mina egna bilder har kommit upp i minnet. En bild jag tog under en praktik för sju år sedan. Bilden är tagen i en ångfylld, mörk fabrik och mitt i står det fyra män uppradade bredvid varandra. Den andra från höger har jag för mig är verkstadsmästare, men det är också det enda jag vet om personerna på bilden. Den där bilden. Den där dagen. Jag började leta.

Praktiken gjorde jag hos den Malmöbaserade fotografen Adam Haglund. Han hade då precis startat upp fotobyrån Apelöga och arbetade senare där till 2016. Idag har han gått vidare med lite andra projekt och flera andra företag. Dagen vi skulle till fabriken möttes vi av ett kaos på kontoret, under natten hade det varit inbrott, någon hade brutit upp dörren och en av fotograferna hade blivit av med datorer och då också väldigt mycket arbete. Katastof. Jag antecknade tydligen att “jag måste hem och göra en backup, ikväll!”.

Efter vad som kändes som någon timmas resa utanför Malmö kom vi till ett stort inhägnat tegelkomplex med ankarkors. I dagboken får jag fram att en journalist/chefredaktör för Dagens Arbete var med. Vi blev visade runt i de allmänna lokalerna, fick se gamla styrelsemedlemmar på högtidliga porträtt i en stor sal, gick igenom lysrörsupplysta, långa korridorer med tidningsurklipp om fabrikens historia utmed väggarna. Och så till slut in i själva fabriken, eller som man säger; ut på golvet.

Den tidigare känslan av instängdhet byttes drastiskt, här var det svalt och något rått, det fanns en fuktighet i luften. Maskiner pyste och väsnades, stora rör gick hit och dit och överallt stod gigantiska rullar med papper. Vi fick höra att de vägde ett par ton styck och jag minns att jag var rädd och tänkte på hur stor olycksrisken måste vara här. Mindes något far berättat om när han varit i ett järnverk i Boxholm en gång och att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Vi blev visade runt av en reslig man utan hår och med en rak och bred rygg, dock en rygg som han verkade ha något ont i. Ögonen var mörka, på något sätt sorgsna och mycket vänliga och han talade en lugn skånska. Kameralinserna immade hela tiden igen av den höga luftfuktigheten, och efter att vi hade gått runt i någon halvtimma kom vi till fram till en grupp människor som arbetade där. Vem som ber dem ställa upp sig på rad har jag ingen aning om, men det är där och då bilden jag fick upp i minnet togs. Den är en av få analoga bilder jag tog under dagen och imman på linsen gör att lamporna i taket får en märklig aura runt sig.

Från den bilden tills idag har det gått snart åtta år och jag har, precis som Jean beklagar sig över, ingen aning om vilka människorna är som står där.

Men jag tänkte att jag ska försöka att få reda på det.

DSC_8731dcf DSC_8770gf DSC_8772dbdcx DSC_8774v

DSC_8810bex2 DSC_8818b David1vvvc

 

 

 

När i Spanien

Den här tiden på året för  sju år sedan åkte jag till Spanien i ett par veckor. Jag har tänkt en del på den resan senaste tiden. Jag minns den som ganska jobbig. Jag flög ner till en släkting som är uppvuxen i Barcelona, Eduard. Han är lärare och under kvällarna när han lagade fantastisk mat och vi satt i salongen med ett glas vin pratade vi mycket om politik. “Det kommer bara ta ett par åt till innan Katalonien slår sig fri från Spanien, folk är väldigt arga över de här missförhållandena” minns jag att han sa.

Utöver kvällarna med honom var det inget vidare. Jag brände mig rejält i solen och lärde liksom inte känna någon. Kände mig ensam i en gigantisk stad. Jag tog efter ett tag ett tåg till Sevilla och korsade närmare hela landet i ett sträck, resan tog 12 timmar och ju längre söderut vi kom ju plattare blev landskapet. Apelsinodlingarna bredde ut sig mot horisonten och värmen dallrade. Under tågresan drog skolan pengar som jag inte räknat med, så väl framme i Sevilla är jag pank. Pengaöverföringen skulle ta ett par dagar så plötsligt stod jag där, som en ensam rödbränd tomat och med 120 spänn på fickan. Hittade en stor park att sova i och fick köpa frukt till mat. Det kanske låter skönt men det var det inte. Trots värmen på närmare 40 grader blev det kallt och fuktigt på nätterna och att sova ute gjorde mig utmattad och sliten. Värmen var olidlig på dagarna och ångesten och känslan av misslyckande var total. Jag skulle ju göra ett reportage dessutom, men om vad?  Efter tre dagar kom till slut pengarna och jag kunde ta in på ett hostel. För första gången på närmare tio dagar in på resan kände jag mig trygg, och träffade dessutom snabbt nya vänner.

Den stora parken där jag sovit om nätterna visade sig vara speciell. När spanjorerna började kolonisera Amerika under 1500-talet så var det Sevilla som man utgick ifrån, och de som kom tillbaka hade med sig växter och träd från sina äventyr på andra sidan jorden. Många av dessa växter planterades i just denna park, och floran var därefter väldigt unik och spännande. Jag började intervjua turister och pratade med dem om de tyckte det var viktigt med parker i städer, och huruvida det fanns i närheten där de själva bodde. Dagarna spenderades i parkens svalkande skugga och på kvällarna blev det paella och sangria med andra backpackers på hostelets takterrass. Det löste sig till slut ändå.

 

 

 

Flytt

Den här bloggens första halvår har minst sagt varit återhållsam och sporadisk. Det beror mycket på att jag inte funnit ro i att sätta mig ner med mina bilder. Inte för att engagemanget inte finns, utan för att mitt hem inte bjudit in till det. Lägenheten har alltid varit mörk med bara ett fönster, och datorn har dessutom stått så man sitter med ryggen mot det. Med tanke på hur litet det har varit har läget och placeringen egentligen inte kunnat göras bättre. Grundproblemet har varit hela läget, hela lägenheten. Det var inte bara sällan jag kände mig inspirerad till att arbeta med bilder, utan ville helst inte vara hemma längre stunder alls. Detta har nu varit läget från och till sen den senaste tillbakaflytten för tre år sedan. Det var ohållbart. Men så öppnades en dörr. Jag fick tag i en ljus lägenhet på fjärde våningen med balkong i Norrköping, och flytten var gjord på två trassliga men effektiva veckor.

Bakom mig låg min lägenhet som var min första som jag flyttade hemifrån till, och då var den perfekt. Jag glömmer aldrig den känslan av frihet under den där första våren 2007. Hur Mor och Far hjälpte mig måla och tapetsera, vilket verkligen behövdes. Badrummet var brutalt fuktskadat och tapeterna fulla med fläckar. Ett idogt men väldigt kul och spännande arbete, för snart visste jag att allt detta snart bara var mitt eget. Min första Lördagmorgon på plats satte jag upp stereon i fönstersmygen, kopplade in högtalarna och gick ner till CDmedia och köpte på mig nio skivor av artister som hade låtit bra på radion under det gångna året. Bland dem minns jag att The Shins Wincing The Night Away och Amy Winehouse Back To Black gick varma då och under hela den våren. Vännerna som var lite yngre blev avundsjuka över tanken på att slippa bo hemma. Vi hade nu någonstans att fly undan, som vi tyckte, föräldrarnas bevakande ögon. Minns det mest som att vi skrattade, drack, åkte bil hela nätterna och larvades oss konstant. Musiken i centrum och fotograferandet likaså. Åkte på tatueringsmässa i Norrköping och åkte upp och såg Roger Waters spela Dark Side Of The Moon i Globen. En fantastisk början på en hemifrån-flytt.

Åren gick och även om jag flyttade både till Stockholm och Nässjö och diverse andra halvkollektiva adresser i Linköping, så höll jag kvar min gamla 1:a. Vänner och bekanta flyttade in och ut och till slut flyttade jag själv tillbaka för tre år sedan. Men nu fick det alltså räcka.

Framför mig ligger något nytt, och det känns fantastiskt att lagom till 30-års dagen ha gett mig själv en flytt och egen ny lägenhet i en ny stad. Här och nu stormtrivs jag, igen.

IMG_5321dcx IMG_5324dcx IMG_5326dcx IMG_5464dcx IMG_5476dcx IMG_5482dcx IMG_5997dcx IMG_6043dcx Bild 438dcx Bild 715dcxBild 655 Bild 549dcx IMG_6695dcx Bild 557dcx _DSC1928bdcx _DSC1961dcx